clean getaway

for you I'd wait 'til Kingdom come
until my days, my days are done
say you'll come and set me free
just say you'll wait
you'll wait for me
Jag kan inte lyssna på den låten längre. Det är tärt.
Fast texten är hur som helst ganska ironisk med tanke på hur det blev.

Jag har gått in i väggen. Hit a wall, så att säga. Skolan är nog ganska bra, men jag funkar inte riktigt. Jag känner mig lite suddig i kanterna, som att jag inte riktigt håller ihop. Plus att jag typ inte sover särskilt mycket alls på nätterna, vilket inte gör det hela bättre. Jag vet faktiskt inte varför. Eller, det är nog en massa saker. Och jag kan inte fokusera på en sak i taget, utan mår i stället asigt för allt på samma gång. Jag är less på det nu.
Jag har förresten tänkt en del, av förståeliga själ. Framför allt har jag tänkt på första två veckorna på sommarlovet. Det var väldigt fina veckor, trots att jag jobbade och var trött jämt så var jag så rakt igenom aplycklig. När jag har mått allra sämst under de senaste veckorna (senaste månaden blir det ju faktiskt, plus en dag) så har jag tänkt att om jag bara inte hade varit så okontrollerat kär och glad då så hade det kanske varit lättare att hantera. Men egentligen, va? Det borde ju vara bättre att tycka om och älska och vara glad så mycket man orkar och inte tänka på allt som kommer sen? Alltså, inte bara i ett förhållande, utan när det gäller det mesta. Och sen ta smällen, om det kommer en smäll, och ta sig igenom det, och när det har gått ett tag ändå tycka att det var fint så länge det varade. Visst va?
Åh, jag som brukar ogilla när folk skriver långa och klyschiga saker, nu gör jag det själv. Men äh.
Tjarååå