söndermarken

Det är lite besvärligt. Allt. Allt är så besvärligt hela tiden! Och JA, jag är ett i-landsbarn, och JA, jag tycker att det är lika jobbigt ändå trots att det är ilands-problem.
Det är så mycket. Hela tiden. Inte konstigt att man bryter ihop ibland, menar jag. Det är skola och det är jobb och det är fritid och det är allt med en själv och allt ska få plats liksom. Ibland får inte allt plats, och jag antar att det är så dom där hysteriska utbrotten kommer, när man antingen gråter, är förbannad och skriker eller typ.. blir allmänt instabil. Och det är så för så himla många (jag tänker inte skriva alla, för man ska inte generaliseeeera). Hur som helst så blir ju inte allt dåligt på grund av att det är mycket. Men ju mer det är desto mindre plats borde det ju finnas för att man ska hinna slappna av och må bra. Eller?
Jag tänker inte bli invecklad och djup. Jag är för trött och för less och har sovit alldeles för lite senaste typ.. veckorna. Det tär. Det känns som att jag senaste typ.. 2,5-3 månaderna bara har varit tärd hela tiden. Inte så att jag har mått kasst hela tiden, men jag har inte riktigt hållit ihop. Jag håller inte riktigt ihop. Minfält, som sagt.
Jag borde nog sova snart.
Borde. Dumma, dumma, dumma ord.