this sad bouquet

The Ark ljuder från högtalarna och jag känner mig alldeles.. jag vet inte. Det här har varit en sån där dag och jag orkar inte. En sån där dag när det känns som att man i perioder inte kan andas, inte kan röra sig och det värker och värker och det hjälper inte att gråta tills det gör ont i hela halsen för det finns egentligen ingenting att få ur sig för det går inte att få ur sig och allt påminner en om precis det man inte vill tänka på och då värker det ännu mer. Ajajaj. Aj.
För att göra allt lite bättre har jag en mensvärk som känns som att jag har miljarder små men väldigt väldigt vassa knivar i mig. Men det är ändå lättare att hantera sån värk. Hej ipren.

Igår var en bättre dag, i alla fall delar av den. Psykologi och ensemble i skolan. Psykologi är en intressant kurs, trots att risken finns att jag kommer bli helt överanalyserande av den. Träffade Viktor efter skolan, fikade på Chocolate House för första gången, det var trävligt. Sen kekade jag på Biteline med Emma, Annika och Matilda innan vi hämtade Jessica och åkte hem till mig och fixade och donade inför kvällen. Runt halv elva begav vi oss till Lyset och partade järnet (fast Matilda är minderårig och fick inte följa med..). Eller vi partade järnet tills vi fick ont i fötterna i alla fall. Träffade en massa annat folk också, chillarnschillarns.

Nu ska jag.. jag vet inte. Lyssna på Anna Nalick och.. jag vet inte. Säga hej till pappa som alldeles snart kommer hem från Grekland kanske. Tjarååå

oh breathe
just breath
just breath