viktiga tankar och funderingar

Idag har jag jobbat i 8,5 timme, mina knän och mina fötter vill ta livet av sig, men jag får miiicket pengaaaaar! Lite lustigt att jag inte har jobbat där sen maj och ändå var allt som vanligt och det kändes inte alls som att jag inte har jobbat på flera månader. Sen kom jag på att saker är inte som dom var i maj och det är en hel del som har förändrats på en massa sätt och det kändes som en liten fickkniv som skrapade i mig. Och det är framsteg om man jämför med det jävla SVÄRDET som HÖGG OCH VRED sig i mig nästan hela augusti och början av september. Det är framsteg! Mitt problem är att jag är alldeles för rädd för förändringar men jag vill ändå gå framåt hela tiden. Pff. Jag och Amanda diskuterade förresten "framåt" idag på jobbet. Det är lite jobbigt att framåt snart är nu och då ska man helt plötsligt veta vad man ska göra.
Igår när jag, mamma, Elias och Hanna åt middag hemma hos mormor och morfar fick jag ett framtidsångestutbrott och mormor sa åt mig att sluta se bakåt och sluta oroa mig och leva i nuet och morfar nickade instämmande. Och då undrar jag, ska man behöva passera 60-årsgränsen för att kunna leva i nuet? Jag vill väldigt gärna kunna göra det, men jag har väldigt svårt för det. Men jag tycker hemskt mycket om min mormor och morfar så jag kanske borde göra ett försök.
Igår skulle jag och Hanna se Arn-filmerna, men jag tyckte att dom var tråkiga så jag funderade istället. På det här med att människan har förmågan att älska andra människor. Det är ju askalas egentligen, eftersom det är ganska trevligt att älska folk och bli älskad, men man blir ju så sjuuuuuuukt sårbar. Jag menar, så jävla fucking ont som det gör när man på ett eller annat sätt tappar någon man älskar, det är ju liksom jobbigt. Fast det är ju ändå värt det. Liksom. Det är en del av det hära livet, som Ida skrev för ett tag sen i sin blogg. LIVET! Vilket stort ord egentligen.
Märker ni hur djup jag har varit i helgen?
Tjarååå