Idag när jag var på väg ner till stan fick jag en liten panikkänsla, typ "Shit vad ska jag göra av mig själv, vad fyller jag för funktion, vad betyder jag för någon egentligen, vad spelar det för roll" osv. För sanningen är ju faktiskt den att vardagarna ser precis likadana ut hela tiden. Nästan. Precis. Samma. Varje. Vardag. Skola, tv, dator, sova, plugga, skola, dator, sova, tv och så vidareeeee (lägg märke till att jag skriver vardagar, helgerna brukar vara lite mer innehållsrika faktiskt). Sen kom jag på (hur sentimentalt och klyschigt det än låter) att det är människorna i min omgivning som gör att det spelar roll. Jag har underbara vänner och jag ska inte klaga på min familj heller, även om jag kanske gör det onödigt mycket ibland. Så är det. Och att jag ibland har känslan av att jag inte betyder nånting för någon alls, så har jag nog alltid tänkt med jämna mellanrum om folk, och det är nog mer mitt fel än deras. Jag är lite överkänslig, säger någon något på skämt så tar jag åt mig, jag tar det personligt. Sån är jag, och det är fint att folk kan se förbi det och inte typ skjuta mig när jag går igång.
Förra veckan kom jag också på att i princip sen jag började gymnasiet har jag slutat att längta tills lektioner slutar. Visst att man kan vara less ibland, men det är inte som det var i grundskolan, att man nästan räknade sekunderna tills man fick gå därifrån. Det är också bra. Jag går i en bra skola, jag går i en bra klass och några av dom finaste människorna jag nånsin träffat går i den klassen.
Jag har nog ganska tur.
Nu har jag sentimentalat klart. Over and out. Tjarååå
No comments:
Post a Comment