Just nu sitter jag och lyssnar på en låt från Pay it forward och tänker på att första gången jag såg den filmen var på riksmötet och att vi hade Patrik där. Det kommer tillbaka hela tiden, utan förvarning. Man hör en låt, man ser en bild, eller så bara letar sig tanken in utan att man alls hade tänkt på det. Det känns fortfarande så fel och kanske har jag inte ens fattat det än. Jag och Maria pratade om det igår när vi lunchade, att det har nog fortfarande inte gått in riktigt än trots att det är mer än tre månader sen nu. Men jag kan fortfarande komma ihåg vad jag tänkte och precis hur det kändes när jag fick reda på det. Och hur overkligt och vilset det var.
Jag drömde jobbiga drömmar inatt. Precis innan jag vaknade drömde jag att vi var på ett stort fartyg som sjönk. Vi höll på att rädda folk som satt fast i en stor salong när ett fönster gick sönder och det började forsa in vatten, och alla gav bara upp. "Nu drunknar vi, jaha, vad synd". Det var jobbigt.
Snart kommer Marielle. Det är bra. Och ikväll ska vi till Jonas och hälsa på. Det blir nog också bra, hoppas jag. Det var bra förra gången.
Jag saknar så himla mycket nu. Det är också jobbigt, att allt kommer på samma gång. Kan man inte få sakna en person i taget, så det inte blir så mycket?
Gah, nu ska jag sluta svamla, jag har inte tid för sånt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment