Calling All Angels

Just nu sitter jag och lyssnar på en låt från Pay it forward och tänker på att första gången jag såg den filmen var på riksmötet och att vi hade Patrik där. Det kommer tillbaka hela tiden, utan förvarning. Man hör en låt, man ser en bild, eller så bara letar sig tanken in utan att man alls hade tänkt på det. Det känns fortfarande så fel och kanske har jag inte ens fattat det än. Jag och Maria pratade om det igår när vi lunchade, att det har nog fortfarande inte gått in riktigt än trots att det är mer än tre månader sen nu. Men jag kan fortfarande komma ihåg vad jag tänkte och precis hur det kändes när jag fick reda på det. Och hur overkligt och vilset det var.
Jag drömde jobbiga drömmar inatt. Precis innan jag vaknade drömde jag att vi var på ett stort fartyg som sjönk. Vi höll på att rädda folk som satt fast i en stor salong när ett fönster gick sönder och det började forsa in vatten, och alla gav bara upp. "Nu drunknar vi, jaha, vad synd". Det var jobbigt.
Snart kommer Marielle. Det är bra. Och ikväll ska vi till Jonas och hälsa på. Det blir nog också bra, hoppas jag. Det var bra förra gången.
Jag saknar så himla mycket nu. Det är också jobbigt, att allt kommer på samma gång. Kan man inte få sakna en person i taget, så det inte blir så mycket?
Gah, nu ska jag sluta svamla, jag har inte tid för sånt.

sen du var här

Titeln har endast att göra med att jag har den låten på hjärnan nu och jag får inte bort den. Okej. Dags att skärpa sig. Jag har inte bloggat på nästan ett år, så nu är det time to update och time att ta bort gamla inlägg. Eller förresten, det där sista kan vi skippa. Kan säkert vara kul när jag är 25 och fortfarande bloggar på samma blogg, att gå tillbaka och läsa mina första bloggar. Eller nåt.
Och det har hänt så fett mycket sen sist jag bloggade (jag menar, nästan ett år!) så jag orkar absolut inte skriva allt. Utom att vi nu har tagit steget och börjat gymnasiet. Och att det har varit en jobbig sommar. På flera sätt. Eller, jobbig är kanske fel ord, egentligen är det nog mest jag som har bestämt mej för att det var en dålig sommar. Och sen började skolan. Gymnasiet, alltså. Es1. Eller Es07Skv. Det är vi i alla fall. Estetettorna 2007 på Skvadern. Och det är helt okej, än så länge. Går lite upp och ner, men det är nog ännu en sak som beror mycket på mig själv och vilken inställning jag har till saker. Ibland är jag så sjukt positiv och dagen efter kan jag vara den mest negativa människan i stan (förutom en viss person. Jag tänker inte nämna några namn men du är fruktansvärt negativ, människa. Ryck upp dej).
Just nu är jag till exempel negativ till det mesta. Jag är paranoid när det gäller människor. Typ "Antingen umgås dom med mej för att dom tycker synd om mej eller för att dom tycker det är kul att driva med mej", och så tänker jag ända tills jag är 100% säker på att det garanterat inte är så. Jag måste sluta med det. Det blir bara jobbigt för både mej och min omgivning. Men det är ett av mina största problem, och jag blev av med det ett bra tag förra året, men nu, i en ny klass på en ny skola med nya människor blir jag så där paranoid igen. Hur bra klass det än är och hur bra människor det än är (för det är det) så är jag ändå lika dum i huvudet. Det suger.

Nu ska jag göra nåt vettigt. Eventuellt. Men jag ska försöka bli bättre på att blogga.